 Møtes, bidra og gjøre inntrykk
|
Text: SVEN NILSSON, författare och debattör, fil.dr. och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. För ett par veckor sedan var jag i Borås. Jag passade på att besöka kulturhuset och blev stående i foajén: rakt fram låg teatern, tyst och tom så här på eftermiddagen. Till vänster låg konsthallen och jag gick in där. Förutom damen i receptionen var jag helt ensam, och det var lätt ångestskapande att flanera genom de ljusa rummen. Att sedan gå in på biblioteket var en lättnad. Där var livligt och lite stökigt. Några små barn sprang och lekte mellan hyllorna. Tidningsläsarna prasslade med bladen. Ungdomar stod och pratade i grupper. Andra satt vid borden och läste. I informations- och lånediskarna var aktiviteten livlig. Det här har jag upplevt många gånger: museer och konsthallar som bara står där utan att några besökare finns inom synhåll, medan biblioteken har fullt med besökare från morgon till kväll. Vad är det som biblioteken har men som institutioner som museer och konsthallar alltför ofta saknar? Låt mig kasta fram några förslag: biblioteken är öppna och ger många olika ingångar för alla slags besökare. De kan användas på olika sätt och du styr själv besöket. Biblioteken har alltid kvalificerad personal till hands för att vägleda och svara på frågor. Det finns alltid mer material att plocka fram kring just din fråga. Du kan slå dig ner i fåtöljer och vid bord för att läsa, fundera eller samtala. De flesta museer upplever jag som lite kyliga och ensliga platser. Man kan nästan tala om beröringsångest. Utställningarna försöker nog säga något till mig, men det känns som om de gör det på väldigt stort avstånd och i stor osäkerhet om hur jag och andra besökare ska tilltalas. Jag känner mig ensam inte bara rent fysiskt utan också med mina frågor. Här finns ju stoff till fantastiska berättelser, men i stället för att berätta eller fråga mumlar utställningarna eller pekar stumt: se här. Eller också - och det gäller de mest ambitiösa projekten - berättar de en version av historien: allt är färdigt och definitivt och utan öppningar för en nyfiken besökare som gärna vill inleda en dialog (det finns hur som helst ingen personal att fråga eller samtala med, om man nu skulle vilja…). Varför görs basutställningar så gedigna och slutgiltiga att de måste stå där i trettio år eller mer innan man har råd att göra något nytt? Det verkliga museilivet levs bakom kulisserna, i arbetsrum och ateljéer. Där är det spännande. Skulle man kunna vända ut och in på museerna? Varför har inte museerna personalen bland besökarna som på biblioteken? Ute i lokalerna kunde de sitta och arbeta och finnas till hands för att kunna störas och svara på frågor eller hjälpa till med förklaringar. När det nu finns personal där ute, är det i regel för hårt styrda visningar som inte inbjuder till samtal. Varför inte öppna foto-, dokumentations- och konservatorsateljéerna och låta museet bli en verkstad? När museer eller utställningar blir en succé, är det för att de tillfredsställer andra och fler behov än bara att se vackra och unika föremål. Musei- eller utställningsbesöket ger då möjlighet till de mest skiftande möten, och den hetaste platsen är inte sällan restaurangen eller museibutiken. Vi har många olika kulturella behov, och vi vill tillfredsställa alla här och nu. Vi vill inte bara uppleva utan också bli sedda och bekräftade och få vara med om att skapa och bidra till museets utveckling. Vi vill vara medspelare och uppleva att vi som besökare gör en skillnad. Uppleva och lära har väl varit museernas inriktning. Men hur hanterar de alla de andra behoven: vara, mötas, skapa, bidra och göra avtryck? De institutioner som inte klarar av att involvera och beröra sina besökare har problem redan i dag. I framtiden kommer de inte att finnas kvar annat än som monument över sig själva: museernas museum. |
